Hem
Det var så det började PDF Skriv ut E-postadress
Skrivet av Administrator   
2011-03-08 07:40

Det var så det började

Helge Olsson berättar

Klubb Maritim är namnet på en rikstäckande förening som ägnar sig åt fartygshistorsk forskning inom handels- flottans område. Den har vid det här laget existerat i 40 år, och har lokalföreningar i norr och söder, öster och

väster. Föreningen utger  sex gånger om året en mycket förnämlig tidsskrift ” Båtologen”, som med skäl kan sägas vara den främsta inom sitt gebit. Den har utomordentliga bilder och artiklar, som kartlägger rederier, fartyg och sjömansöden av olika valörer.

Bo Einarsson heter en entusiastisk båtolog. sjöingenjör till professionen som bodde en tid här i karlshamns-

trakten några år och medlem i Klubb Maritim, jag tror ända från starten.

Han tog konakt med mig, Arne Renström och Thomas Edvardsson, Thomas, som vid den tiden var ”sjömans-

pastor”, det vill säga föreståndare för Sjömansgården här i Karlshamn, ( nerlagd sedan 1995), Denna kontakt

utmynnade i, att vi samlades en kväll på Sjömansgården vid Wienerbron för att diskutera och undersöka  om

intresse fanns att bilda en lokalavdelning av Klubb Maritim här i Blekinge.

Den grupp som kom tillstädes denna kväll var: Arne Renström, som vid denna tid var arbetschef vid Stuveriet

här i Karlshamn. Per Anders Persson, f.d. kronolots från Hällevik, som vid sidan om sitt yrke som lots, vunnit stor kännedom om gamla segelskutor med hjälpmotorer, som det heter på fackspråk. Den befarne sjömannen på alla världshaven, motormannen Rolf Olsson, bördig från Hällaryd. Likaledes  den beprövade gamle hamnstyr-

mannen i Karlshamns Hamn, Karl Thunell, död 2002, och f.d. lantbrukaren från Saxemara Björn Svensson, med ett brinnande intresse för den åländska segelsjöfarten, författare dessutom inom detta område och skicklig marin konstnär vid sidan om. Charles Johansson, ölänning från Färjestaden,vid denna tid arbetsledare i Oljehamnen härstädes, ävenledes befaren på de stora vattnen. Per Lundström. sjöfartsintresserad sedan barnsben från den gamla rederi- och skeppsmäklarefirman här i Karlshamn.  Med oss var också Tage Andersson från Asarum, som

seglat matros på fartyg världen över. Till sist skall nämnas förutom jag själv, värden på stället Thomas Edvards-son, poet med sjömansförflutet i ådrorna

Inbjuden gäst denna kväll var också redaktören på BLT i Karlshamn, Evert Åkesson. Han lyssnade med stort intresse till våra berättelser från fartyg och hamnar vilket resulterade i ett mycket intressant referat i nämda  tidning några dagar senare.

Det bildades en lokalförening av Klubb Maritim denna kväll,den 1september 1987 med just Bo Einarsson som ordförande. Samtidigt kom tanken upp, att undersöka möjligheterna att grunda ett sjöfartsmuséum här i Karlshamn. Arne Renström  hade  i det skedet hört, att ”något var på gång” att hända med det så kallade ”Dahlska magasinet” . Det ligger nära Östra kajen, ett synnerligen lämpligt läge för detta ändamål. Fastigheten ägs av Karlshamns kommun, varför vi genast tog kontakt med vederbörande ansvarsnämnd  och framlade vårt önskemål att få disponera huset för vårt ändamål.

Det bör sägas att vår propå  möttes med en smula skepsis från vederbörandes sida när vi första gången presenterade vårt ärende.

- Det får inte kosta några pengar, kommunalt sett, det har vi inte råd med, menade kommunalrådet Mats Olsson.

Vi hade inte heller sådan tankar, och snart framgick det för de styrande att vår avsikt var att driva projektet på

ideell basis. Det var bara det formella tillståndet att få disponera fastigheten för vårt ändamål vi var ute efter.

Jag vill gärna nämna, att vi i fortsättningen har haft bra kontakter med kommunen, som jag tror värdesätter vad

vi åstadkommit och att här nu finns ett sjöfartsmuéum, värdigt den gamla stapelstaden Karlshamn.

En eloge även till de styrande i hamnen med dåvarande hamndirektören Juri Selling i spetsen, som omedelbart ställde upp på vår sida.

De frejdade mannar som denna minnesvärda höstkväll 1987, ställde upp upp för att ”sätta denna skuta i sjön” var undertecknad som ålades ordförandeskapet. Vidare: Arne Renström, Thomas Edvardsson, Per Anders Persson, Rolf Olsson, Björn Svensson, Axel Andersson, Charles Johansson,  Karl Thunell och Per Lundström,

och Föreningen Blekinge Sjöfartsmuseúm var bildat.

Huset hade sedan länge stått oanvänt och nu var som sagt ”något på gång” i det att en  bildirektör hade nyckel till byggnaden, där Arne Renström hämtade den.. Vi var således ute i absolut sista minuten. Hamnen hade använt

lokalen för olika sorters upplag. Spår fanns från krigsårens beredskapslagring, Vi fick också veta att fastigheten, som är byggd på 1880-talet, anses ha byggnadshistoriskt värde och som sådant skyddat av länsantikvarien ilänet.

Vårt gäng samlades strax efter vårt första möte, en lördagsförmiddag där vid Drottninggatan 5, för att bilda oss en uppfattning om hur läget  och tillståndet var. Kunde vi förverkliga vår storslagna planer här?

Det första som möttte oss innanför väggarna var bråte och åter bråte. Sopor och åter sopor, Väggar och tak syntes var i ytterst miserabelt skick. Jag minns att jag yttrade till Karl Thunell.

- Tror du det kan bli ett sjöfartsmuseúm av det här?

- Det kan det nog bli Helge, men det beror på oss själva, hur intresserade och flitiga vi är.  Och … pengar för-

stås, sa han,  och såg på mig med sitt sällsamma smil, som bara Kalle var mäktig.

Jag förstod hans leende. Pengarna fick jag naturligtvis närmast bära ansvaret för, varför jag genmälde:

- Lovar du och gänget i övrigt att vara flitiga och intresserade så får jag väl försöka svara för de pengar  som

behövs kommer in.

Kalle log sitt leende som svar. Jag förstod han var med på noterna.

Vi satte genast igång allihop med att sopa och skyffla samman bråte och sopor. Nästa gång hade vi en sopcon-

tainer utanför porten. Den blev snart fylld. Så fortsatte vi åtskilliga lördagar framigenom. Under tiden hade jag

per brev och telefon uppvaktat såväl myndigheter som privat personer och företag om vårt projekt.

Ganska snart fick vi kontakt med folk som gärna ville skänka  föremål. Jag fick förvara det vi tog emot, så gott det nu gick  i de utrymmen jag kunde hitta, på min arbetsplats i Oljehamnen, här i Karlshamn. Mina medhjälpare, då främst Charles Johansson var mig till stor hjälp i dessa bestyr.

Jag ser i mina anteckningar att under år 1992 hade vi i stort sett avklarat det mesta vad murnings- och kalkningsarbetena beträffade inomhus. Murare Erik Klinga från Asarum var oss behjälplig med omfattande arbeten, benäget biträdd  av outtröttelige entusiasten Arne Renström, bland annat med att lägga ett klinkergolv,

som vi fått i gåva från  AB Partex i Höganäs. Thomas Edvardsson var förmedlare med allt som hade med denna

generösa gåva att göra.

När det gäller de viktiga murningsarbetena, skall här heller inte glömmas muraremäsataren Sixten Möller, också han från Asarum. Han var outtröttelig, när helst vi kallade på honom. Arne Renström och Karl Thunell intygade gärna i detta.

Under tiden pågick mina brev- och telefonkontakter. Inga arbeten fick göras utan kommunens och läns-

antikvariens medgivande.

Hittills hade vi klarat oss med ihopsamlade medel. Nu återstod det största och mest kostnadskrävande arbetet

av allt, innan vi kunde säga att vi var under tak och bom: taket.  Det lyste med sin sina sprickor och murkna bräder. Skorstenen syntes också riskera att falla ner vilken dag som helst. För att åtgärda detta krävdes mycket pengar, pengar som jag  insåg vi inte på frivillig väg kunde få ihop.

Mina kontakter med kommunen gav mig beskedet att inga medel fanns att få den vägen, som jag tidigare nämnt. Jag skrev till länsarkivarien i Karlskrona och sände med ett besiktningsutlåtande jag inhämtat från Fastig-

hetskontoret i Karlshamn, med bifogat kostnadsförslag.

Det svar jag fick var nerslående – Tyvärr har vi inte medel att kunna villfara Er begäran, hette det.

Jag minns hur jag kände det inombords, då jag läste brevet. Tog  telefonen och ringde till Arne Renström. Han kom ner till mig i Oljehamnen, där jag satt på mitt kontor, ganska så nerstämd. Allt vad vi dittills gjort syntes nu vara  förgäves. Får vi inte taket åtgärdat kan vi inte flytta in – allt är tillspillogivet.

Vi resonerade, om det möjligen skulle gå att göra en del arbeten idéellt, dvs av oss själva med  benäget bistånd av utomstående händers hjälp. Men vi förstod, att detta skulle ställa sig synnerligen svårt att genomföra.

Det vi hittills gjort, hade vi utfört med hjälp av tillmötesgående sponsorer under kunniga hantverkares bistånd.

Att komma och be om mera i den vägen, kändes inte så värst bra.

Jag fattade ånyo telefonen och ringde till länsantikvarien i Karlskrona. Förklarade för vederbörande vår bestörtning över beskedet vi fått, och menade, att allt vad vi hittills gjort, alla våra insatser, är tillspillogivna.

Ni måste förstå vår sirtuation, hur vi känner det.

Efter ett ögonblicks tystnad i luren från vederbörandes sida, fick jag rådet att inkomma med en förnyad an-

sökan, mer specifierad, gällande uteslutande takets restaurering, där man noga går igenom vad som är absolut nödvändigt att förnya i virkesväg. Noga se till, att använde det som kan användas, för att på så vis få ner kostnaden för hela takprojektet.

Arne och jag gjorde en så noggrann genomgång som var oss möjligt att göra.  Det visade sig, att vi kunde få ner kostnaderna rätt avsevärt, jämfört med det första kostnadsförslaget vi sänt iväg till Karlskrona. Lite lättad i sinnet

skrev jag ner vår kalkyl och postade den omgående till Karlskrona.

Denna gång fick vi gehör för vår hemställan. Det var med stor glädje och en otrolig lättnad jag kunde meddela

Arne Renström och mina övriga kolleger i styrelsen, att Sjöfartens Muséum i Karlshamn är räddat. Vi kan nu få

”tak över huvudet” och flytta in. Jag sände i min glädje ett tackbrev till Antikvarieämbetet i Karlskrona. Kände att jag borde göra så, å Muséets vägnar.

Arbetet kom snart igång. John Svenssons Bygg AB i Asarum gjorde ett fint och kunnigt arbete, som var slutfört  våren 1995.

När jag bläddrar  i mina anteckningar finner jag hur mycket övrigt vi sysslade med under tiden vi jobbade

med färdigställandet av byggnaden. Snart spred sig nämligen nyheten om vad vi ämnade göra till lyhörda

personer och företag.

Nere i Råå utanför Helsingborg hade till exempel Thomas Edvardsson hittat en rätt så gammal skans från en segelskuta. Denna upptäckt förmedlade han till oss övriga i styrelsen, där genast Per Anders Persson och Björn Svensson blev intresserade. Som den segelskutälskare PA är, anmälde han sig på momangen att åka ner till Råå

och inspektera skansens ”hälsoläge”.

- Om jag finner den vara värd att bevara och restaurera, tror du då, att du kan utverka hjälp från Hamnen att

få den transporterad till Karlshamn. Jag lovar dig, att Björn Svensson och jag skall åta oss att återställa  den

i ursprungligt skick.

Vad annat kunde jag göra. Karlshamns Hamn och direktör Juri Selling var aldrig avvisande mot mig när jag kom med dylika frågor. Som den borne långseglare och sjöman han är, kände han starkt för det vi sysslade med. Det samma kan sägas med hamndirektionen i övrigt.

Thomas Edvardsson höll kontakt med ägarfamiljen i Råå, och slutligen med Karlshamns Hamns benägna bistånd kom skansen nästan per omgående till  oss i Karlshamn. Den var ganska så ”medtagen”, och många var de, som ställde sig frågande: Är den värd att lägga ner pengar och arbete på?

Jo, visst såg den eländig ut. Men som Per-Anders och Björn uttryckte det: Kan vi bara rädda några plankor, några spant från den ursprungliga, kan vi säga till vem som helst att skansen är renoverad, är så och så gammal, och har tillhört den eller den skutan.

Ett slag var vi rätt säkra på, att skansen tillhört ”PAULUS” av PORSGRUNN  i Norge, spåren ledde oss nämligen, tyckte vi, dit upp. Nu är vi inte så säkra på det längre. Våra forskningar i detta hänseende fortsätter.

Klart är, att Per-Anders och Björn gjorde vad de lovade. Nu står skansen där som ett fint blickfång utanför vårt muséum, åt Östra kajen till. Arne Renström, Karl Thunell och ett par till av våra duktiga mannar, såg till att

driva och becka däcket. Fullföljde och färdigställde inredningen. En stor del av det utbytta virket kom från golvet på gamla Sternövarvets mallvind. Däck och skanstak är från Bengt Persson, Schmitt & Co i Karlshamn.

I april 1988 hämtade vi en av de två motorer från flodfartyget ”BONN”, ( Nöjesbåten), som vi fått överta att använda som museiföremål i ett av våra utrymmen, där vi byggt upp ett maskinrum. Här har vår befarne motorman Rolf Olsson nerlagt ett mycket kunnigt och intresserat arbete, där  han av naturliga skäl känt sig särskilt hemma.

Mitt emot detta rum har Thomas Edvardsson mycket verklighetstroget skapat Algot Bengtssons Skeppshandel

i miniatyr. Vaksam som han var, såg han till att vi fick överta en del av den gamla skeppshandelns inventarier när den, tråkigt nog tvingades lägga ner för tjugotals år sedan. I samma utställningsrum har Karlshamms skepps-

varv byggts upp i modellform. På slipen ligger skutorna för bottenmålning, och vid mastkranen ligger en så kallad ”etthundraelva”. Modellen ger en tidstypisk illustration av verksamheten på ett skeppsvarv när 1900-talet var ungt.

Vid jultiden 1988 fick vi mottaga en verkligt fin donation från Toréns Verkstad AB. Några fiskare nere på Listerlandet råkade en dag få en sällsynt fångst i sin trål – ett stort ankare från ett fartyg av tämligen stort tonnage. Aningarna gick genast till ”Napoleonkrigets” dagar, då en del av Lord Nelsons flotta låg ute i Hanöbukten för att skydda brittiska fartyg som passerade  genom Öresund och in i Östersjön och som fransmännen försökte blockera. Engelsmännen hade vid denna tidspunkt Sölvesborg som sin basstation.

Vi har sedermera i kontakt med Brittiska Amirialitetet via Ambasaden i Stockholm fått våra aningar bekräftade. Ankaret har med all sannolikhet tillhört ett av Lord Nelsons fartyg. Intressant i sammanhanget är,

att på ankarets röring är ett stycke manilla och smärtingduk bevarat, vilket vi givetvis ömt har sett till att vårda och behålla. Ankaret finns nu upp ställt och kan beskådas vid sidan om skeppsskansen vid muséet.

Till granne har det fyrhuset som tidigare stod ute på Ortholmens lotsstation. Fyren har genomgått renovering och  försetts med lins, sektorglas, klippapparat, Agautrustning, och Gustav Daléns solventil, kanske den största upptäckt som gjorts inom sjöfartens område, Allt fungerar och dess karaktär är B7sek. Vi har fått värdefull hjälp med installationen, som dessutom är en gåva till muséet.

Utanför ingången intill väggen av byggnaden står en typisk mycket välbyggd ”Blekingseka”. Den är byggd år 1928 av Sven Johan Olsson på Joggesö, försedd med två master, underhållen med finaste trätjära blandad med engelskt rött, precis som i gamla tider. Helt enkelt en klenod, som vi stolta att kunna uppvisa.

Här finns också en annan skönhet att beskåda: En liten rundgattad snipa, byggd år 1910 på Pukaviks båtvarv. Den har aldrig haft någon motor inombords, har varit seglande lotsbåt vid Pukavik.

Båtbyggarskolan i Karlskrona  har varit hos oss här i Karlshamn och gjort uppmätningar på henne. Modellbåtklubben i Karlshamn har dessutom en färdigbyggd, skalenlig modell av denna skönhet. Vi kan ombesörja ritningar till intresserade om så önskas.

Över porten till ingången till Muséet på Drottninggatan  5 finns en namnbräda av ek som bär inskriptionen

SJÖFARTENS MUSÈUM, vackert utskuret av Per Anders Persson. Namnbrädan kom upp i en nogersunds-

fiskares trål mellan St. Karlsö – Ölands N:a udde, och har troligen varit en bordläggningsplanka på ett engelskt

krigsskepp för c:a 150-200 år sedan. Ett stort tack till trålarens besättning.

Intill porten på utsidan av väggen hänger en inramad tavla med namnen på de ”Blekingesjömän” som omkom

under andra världskriget. Under denna tavla är placerad den förhatliga tingest, en hornmina, som bringade många fartyg och sjömän i djupet. Denna grupp tillsammantaget, vill väcka eftertanke till våra besökare, och för oss ett sätt att hedra männen på tavlan.

Av utrymmesskäl i denna artikel, går det inte att beskriva allt vi under åren som gått, fått från ”gamla sjömanshem” att bevara för eftervärlden. På nedre plan vill jag dock nämna den glasmonter som dominerar det inre rummet till vänster i byggnaden.  Skeppet ”ROSALIE” av Sölvesborg gick på Kinakusten under 1860-talet.

Kaptenen ombord, Sven Nilsson hade sin hustru med sig. En dotter till dem föddes vid denna tid i hamnstaden Aloy. Det sybord i elfenben med syutrustning de inköpte och hade med sig hem vid ankomsten till Sölvesborg efter alla åren därute finns i denna monter. Familjen Nilssons barnbarn, Elsa Johnsson samt hennes syskon,Anna och Arvid  Johansson har

skänkt oss denna klenod.

I ett hörne i samma rum står en mycket vacker kvinna och ler emot oss, sin höga ålder till trots. Det  är galjonsfiguren  ”IDA”, namn efter ett danskt segelfartyg, byggt 1854 i Aapenraa. I många år har hon stått och ”frusit” nere i Guövik. Hennes ägare, familjen Lindkvist, har välvilligt deponerat henne till oss, och här tycks hon trivas i värmen.

Här kan också beskådas bland mycket annat, den av forna dagars sjömän så  hatade,  ”Niosvansade katten”, som ofta kom till bruks i  de stora segelfarygen, som bestraffningsåtgärd för att uppehålla diciplinen.

Vilhelm Mobergs utvandrare och dess segelfartyg,  ”CHARLOTTA” af KARLSHAMN, fäster våra blickar

blickar när vi träder in i denna avdelning. Det skeppet går fint ihop med den ”amerikakoffert” som står precis nedanför och som Arne Renström ställt ut till besökarnas förfogande. Just en sådan koffert av den kalibern var

jag med om att bära ombord och iland, när jag for ombord i SAL.s ”GRIPSHOLM” 1946. Det var fartygets 3:e

klasspassagerare, jag som mässuppassare i maskinbefälsmässen ombord, kunde få tillfälle att tjäna nära på lika

mycket som jag hade i hyra, (85:- i månaden) på en halvtimma, genom att hjälpa till att bära dem ombord i Göteborg och i land i NewYork. Den där kofferten väcker starka minnen till liv hos mig.

Mitt emot på höger sida i nedre plan präglas bilden av den namnkunnige båtbyggaren Isidor Olsson från Kohagen, Eriksberg. Hans blekingseka, och för vårt landskap karaktäristiska fiskeredskap beundras av många,

såväl när- som utsocknes.

I övervåningen vill jag gärna nämna den vackra skeppsratten vi har från en gammal segelskuta och akter om den, nakterhuset från Sveabolgats ”VENERSBORG”, som torpederades av ryssarna sydväst om Utklippan på resa till Köpenhamn med pappersmassa från Sundsvall . Det var 1944, den 29 december på kvällen det hände. Östersjön låg frostbiten och isfylld i minus 20 graders kyla med snöblåst. Nitton personer, därav två kinnor omkom vid katasrtofen.

Endast en av tjugo ombord klarade sig. Det var matrosen Bertil Knutsson från Djupekås på Listerlandet.

Han och tre skeppskamrater lyckades klara sig upp på ett skär vid ön Busören utanför Ronneby. De tre kam-

raterna frös ihjäl starx efter de kommit upp på skäret. Knutsson blev observerad av en fiskare tidigt på morgonen

och räddades av denne. Ett av otaliga grymma öden som drabbade vårt sjöfolk under 2:a världskriget.

Nakterhuset fick en nogersundstrålare med sig upp ur djupet. Namnet ”VENERSBORG” hann man läsa på den svårt skadade skärmen till själva kompassen, när nakterhuset kom upp ur havet. De välvilliga fiskarna nere i Nogersund donerade nakterhuset till oss, femtio år efter ”VENERSBORGS” torpedering. Vi har renoverat nakterhuset och satt på en ny kompasskärm av koppar, som nu står och minner oss om denna fartygskatastrof som inträffade bland många  övriga i svenska närvatten under krigsåren.

Här på över våningen vill jag även nämna de  brev, eller rättare sagt tidningar, som finns att beskåda på en av skärmarna därstädes: ”The Pitcairn Miscellany”. Dessa tidningsbrev utges från ögruppen Pitcairn Island, belägen mitt ute i  Stilla Oceanen. Där på huvudön Pitcairn hamnade folket, som under ledning av förste kom-

mendetanten, Christian Fletcher, gjorde myteri på Brittiska Amirialitetes fartyg ” BOUNTY”, 28 april år 1789. Allt beroende på den omänskligt grymme kapten Blighs befälsutövning. Den” niosvansade katten” jag  här nämnt om vi har på nedre plan, kom dagligen till bruk ombord på  ”BOUNTY” under kapten Blihgs befäl.

Vid myteriet ombord på ”BOUNTY”, fick kapen Bligh och  18 av hans mannar, (som frivilligt  valde att följa med honom), gå ombord i den sjösatta 23 fots stora livbåten. Denna roddes med  6 åror och hade endast 1 fots fribord när den lämnades åt sitt öde.

Efter 43 dygn nådde de ön Timor i Indiska Oceanen, det vi i våra dagar kallar Indonesien. Då hade kapten Bligh och hans mannar avverkat 3132  distansminuter över Oceanen. En sjömansbragd som än i denna dag söker sin like. Det talar sitt tydliga språk om kapten Blighs sjömanskap, hans omänskliga befälsutövning till trots. Endast

en av hans mannar fick släppa livet till. Det var matrosen John Northon, som inte fort nog hann att få loss trossen

till livbåten på ön Tofva, där  kapten  Bligh förtöjt och sänt några mannar iland för att söka skaffa mat och vatten. John Northon blev tillfångatagen av infödingar, mördades och blev uppäten av dessa.

Det är endast vårt muséum här i Karlshamn  och det lilla Båt- och  sjöfartsmuséet  uppe i Onsala i Halland som har denna internationella  muséala kontakt, vilket vi naturligtvis är mycket stolta och glada över. Pitcairn Island

är numera Storbrittaniens enda kvarvarande kolloni. Den administreras från Aukland på New Zeeland. Härifrån

utgår var tredje månad ett fartyg, med post, sjukvårdsartiklar och mediciner och övrigt som behövs. Läkare eller endast ilband en mycket kunnig sjukusköterska avlöses efter ett års tjänst på ön. Dessa ättlingar till  de myterister från ”BOUNTY” som hamnade där 1789, är vår tids säregnaste samhällsbildning. De tillhör Jesu Kristi Kyrka av

sista dagars heliga. Bedriver biodling och framställer honung. Fiskar givetvis till sin försörjning och odlar vad de

nödvändigt behöver för sitt uppehälle. Där finns skola som leds av utbildade lärare. De barn som vill, utbildas

vidare på New Zeeland.

Vad folket där ute i Indiska Oceanen är särskilt stolta över, är just att de kan trycka sina egna frimärken och

utge sina kvartalstidningsbrev, vilka fartygen tar med sig och sänder i väg från New Zeeland när dessa åter-

vänder dit efter sina  besök, fyra gånger om året. Och vi, här i Karlshamn, och våra kolleger uppe i Onsala, är

de enda i Sverige som får dessa tidningsbrev. Så visst har vi anledning att vara stolta över detta.

På övervåningen är också värt att nämna det hörn reserverat för Frans Oskar Carlsson, född och uppvuxen i

Karlshamn. Bodde på Lotsgatan där han avled 1912. Han är känd för fartyget ”AEOLUS”, vilket finns på

Sjöhistoriska Muséet i Stockholm. Hans arbetsbänk och några av hans verktyg, kan vi också visa upp, vilket

vi är stolta över och gläder oss mycket.

Vid motsatta hörn bevarar vi samlingar från Sölvesborgs varv, skänkta av en f.d. anställd. Ett mycket gedigert

materiel, bl.a cirka ett tusen ritningar. Där finns även tavlor på fartyg som byggts på varvet och instrument som

använts vid byggnationen. Givetvis gläds vi över, att ha fått förtoendet att kunna visa och bevara detta till efter-

världen, en blekingsk varvsrörelse, på sin tid välrenommérad, som nu är historia.

Sist vill jag nämna något om vårt bibliotek, som utan överord tål att jämföras med andra inom gebitet.

Vi har bibliografier,biografier, facktidsskrifter, läroböcker, kartotek och bilder. Inte så sällan får vi förfrågan

från läroverket och övriga skolor inom kommunen om elever som vill komma på besök i utbildningssyfte,

vilket vi givetvis med glädje accepterar. Sjöfolk i gemen, såväl yngre som äldre är, som man lätt kan förstå,

intresserade och flitiga besökare.

--- --- ---

Så här står det i en skrivet om en gammal sjöman och bondeseglare från Bohuslän:

Han kan splitsa en vajer och driva

Han kan säkert förlossa en ko

På en kvart alla bommarna hiva

Och tämja det vildaste sto

--- --- ---

Finns det någon matros idag ombord i ett fartyg som splitsar en vajer?
Finns det någon timmerman ombord?

Någon som kan driva ett däck och lappsalva riggen?

Någon motorman som kan byta  och överhala en start- eller bränsleventil?

Finns det någon lättmatros som får order att gå akterut och läsa av loggen?

Finns det någon maskinist som som kan indikera en vevaxel och skava in ett ramlager?

Någon eldare som lägger över och slaggar  en fyr?

Någon donkeyman som stympar en panna och svarar för hamnångan?

Ser man något faryg idag, där kolrök och ånga stiger upp ur skorstenen?

Det var så det började!

Helge Olsson: Född 1930 i Myckleby s:n, på Orust i Bohuslän

Farit som maskinbefäl i Red. AB Transatlantic i  12 år, de två sista som maskinchef.

Haft tjänst som driftingenjör vid Karlshamns Hamns Oljeanläggningar .

Senast uppdaterad 2016-09-29 08:57
 

Länkar

Östra Hamnsidan i Karlshamn

ostra_hamnen.jpg

Bärgad keps

Mästerlotsen Jarl Lindh lämnade över en liten trevlig gåva till oss på Blekinge Sjöfartsmuseum,en sjömans keps som tappades i havet från en person på en engelsk fregatt under ett flottbesök i Karlskrona under tidigt sjuttiotal.Lotsbåtens personal " bärgade" kepsen och fick behålla den som bärgarlön!! Där den togs tillvara av Jarl Lindh som vårdat den under alla år har nu skänkt den till vårt museum. Tack så mycket Jalle för en trevlig gåva.

Borre

borre.jpg

eXTReMe Tracker