Hem Historik om livbÄtsyxa
Historik om en livbÄtsyxa PDF Skriv ut E-postadress
Skrivet av Administrator   
2011-09-19 08:42

Ett museums uppgift Àr, att tillvarataga, vÄrda, underhÄlla och för besökare visa upp sina museala ting. En inte ovÀsentlig uppgift Àr ocksÄ att forska i föremÄlens historia och förmedla denna till intresserade. VÄrt museum kan vÀl inte skryta med att ha stora samlingar. DÀrtill Àr vi tyvÀrr alldeles för trÄngbodda. Det hÀnder att vi fÄr avstÄ frÄn intressanta maritima museala ting pÄ grund av utrymmesskÀl. Men vi besitter en god kÀnnedom om vÄra föremÄls historia och dess funktioner.

FöremÄlet för Äret Àr en "yxa". En mycket enkel och delvis skadad sÄdan. Att denna artikel eller berÀttelse kom till, var en ren slump, vilket jag sjÀlv Àr förvÄnad över. I min Àgo finns bland annat en gammal ölsejdel i tenn. Platsen dÀr den förvarats, lÄngt inne i ett skÄp, har vÀl bidragit till att den fÄtt vara orörd i mÄnga Är. Av en hÀndelse, varför vet jag ej, tog jag fram den gamla ölsejdeln. Locket satt extra hÄrt efter alla Är. Till slut gick det loss. I botten ligger ett blÄtt brevpapper. FörvÄnad ser jag att brevet har min underskrift. Det Àr avsÀnt frÄn Oxelösund och daterat Är 1944. Hotellet dÀr det skrivits hette "Kusten" och var tydligen ett sjöfartshotell. Det lÄg mÄnga Är mellan nu och dÄ. Jag lÀste brevet nÄgra gÄnger.

Efterhand klarnade den suddiga minnesbilden nĂ„got. Fyndet av detta funna brevpapper, som jag inte visste existerade, bidrog starkt till att mitt intresse för en sjöresa, mer Ă€n sextio Ă„r tillbaka i tiden, vaknade till liv. Ett minne hade jag haft tidigare. NĂ€r vi omkring Ă„r 1990 inredde vĂ„rt museum bidrog jag med en livbĂ„tsyxa som jag haft i min verktygslĂ„da och som jag hade haft med mig hem. Nu vaknade mitt intresse, hur yxan kommit i min Ă€go. Och sĂ„ sakta kunde jag erinra mig hĂ€ndelseförloppet hösten Ă„r 1944. Vi kĂ€mpade oss norrut över Östersjön, upp genom Bottenhavet, genom norra Kvarken över Bottenviken. Vi hade last som till största delen bestod av Ă€rtor i sĂ€ck. Typisk militĂ€rmat. VĂ„r lossningshamn, vill jag minnas, skulle bli UleĂ„borg i Finland, men blev Ă€ndrad till LuleĂ„, eftersom oroligheter mellan tyska och finska trupper uppstĂ„tt i norra Finland. PĂ„ dĂ€ck var stuvat travar
av ved som utdrygning av kolen till Ängpannan, och för donkeypan- nan i hamn. Under krigsÄren fanns mÄnga alternativ, dÄ det var frÄgan om att spara pÄ sÄdant, som det var ont om. Och ved hade vi gott om i Sverige.

VÄr lossningsplats bestÀmdes till Karlsvik, en lastageplats utanför LuleÄ. PÄ kajen fanns ett stort magasin, dit den lossade lasten kördes in. Magasinet kallades för "tyskamagasinet" vilket sÀger en del om dess uppgift. Tyska trupper fanns sÄ vÀl i Nordnorge som i Finland och Àrtsoppa var en för militÀrer vÀlkÀnd kulinarisk utspisningsrÀtt. VÄr lossnings tid minns jag inte sÄ noga, men vi lÄg dÀr nog en vecka. Vi besÀttningsmÀn körde Ängwinscharna, medan i lastrummet var stuveriarbetare frÄn LuleÄ. Vi hade trivsamma dagar. SÀrskilt efter arbetsdagens slut, dÄ det ofta hÀnde att vi blev inbjudna pÄ kaffe hos ortsbefolkningen. Vi ÄtergÀldade gÀstfriheten med att dela med oss av vÄra ransoneringskuponger. Kaffekuponger var alltid tacksamt att skÀnka.

SĂ„ kom dagen dĂ„ sista "slinget" gick, över relingen. Det var med saknad vi lĂ€mnade kajen och Karlsvik. Vi hade haft en veckas trivsam hamntid hos gĂ€stfria ortsbor. Vi avgick nu in till LuleĂ„ för lastning. Det skulle bli tackjĂ€rn och lasten var sluten för lossning i tysk hamn. Även hĂ€r var det vi besĂ€ttningsmĂ€n som var winschmĂ€n. JĂ€rnet togs ombord i stora s.k. baskar av plĂ„t. Det fordrades stor pĂ„passlighet och Ă€ven vana frĂ„n oss winschmĂ€n. Hiven var tunga och man fick hĂ„lla "motsteam" vid firning för att inte lasten skulle rusa ner i rummet, dĂ€r stuveriarbetarna högg loss basken. Allt gick bra, och ett par dagar senare var vi klara för avgĂ„ng. Skalkning av luckor, firning av bommar och sĂ„ var vi "pĂ„ vĂ€g" igen. Det var tidig kvĂ€ll, grĂ„tt och trist. Vi hade skansen föröver under backen. Om jag minns nĂ„got sĂ„ nĂ€r rĂ€tt lĂ„g vi sju eller Ă„tta man i samma skans. Det var fuktigt. Ångrören till elementen var otĂ€ta. Packningarna till skansdörren likasĂ„. Det var ju ingen lyxkryssare precis. Men vi trivdes bra ombord antar jag.

Efter ett par dygn kom order om, att lasten skulle omdestineras. LĂ€get i tyska hamnar och farvatten var sĂ„dant, att försĂ€kringsbolagen inte tillĂ€t trafik av handelsfartyg inom Tysklands grĂ€nser. Vilken hamn vi skulle anlöpa, skulle vi fĂ„ order om senare. Tyskland var ju nu, hösten Ă„r 1944 i sĂ„dant lĂ€ge, att man inte hade bruk för jĂ€rn lĂ€ngre. Resan sydvart fortsatte. Efter Bottenviken, passage av norra Kvarken, Bottenhavet över Ålandshav, hade vi nu kommit ner mot norra Östersjön. HöstvĂ€dret hade börjat ordentligt. HĂ„rda regnbyar och dĂ„lig sikt. En tidig morgon innan dagningen hörs mistsignalerna frĂ„n fyrskeppet "Svenska Björn", föröver om babord. Vi var alltsĂ„ utanför Stockholms skĂ€rgĂ„rd. SĂ„ smĂ„ningom siktades fyrskeppets ljus i diset. Efter passage Ă€ndrades kurs ner mot Ölands norra udde. VĂ€dret blev allt sĂ€mre. Hon sĂ€tter tungt i sjöarna och farten har minskat. Vi avger reglementsenliga ljudsignaler och maskintelegrafen stĂ„r pĂ„ "stand by".

I en alltmer grĂ„are och tristare höstdag stĂ€var nu en gammal rostholk "S/S Staffan" sydvart. Jag har rorstörn nĂ€r vi passerar utanför Landsort. VĂ€dret Ă€r mycket dĂ„ligt. Vakthavande styrman, en Ă€ldre man, som haft egen skuta och kĂ€nner Östersjön som "sin egen ficka", verkade inte vara nöjd. Oavbrutet lĂ„ter han kikaren spana ut i mörker och regndis, i hopp om att nĂ„gon öppning ska ske och dĂ€rmed fĂ„ nĂ„gon hjĂ€lp till positionsbestĂ€mning. Vi ska veta, att detta Ă€r före radarns tid. Navigationsutrustningen ombord bestod av kompass, pejlskiva, hand- och djuplod, parallellinjai och kikare. Styrman har under de senaste vakterna, ocksĂ„ varit pĂ„tagligt upprörd över rapporter om, att bortĂ„t femton ryska ubĂ„tar opererar i Östersjön. Vid denna tid blev ocksĂ„ GotlandsbĂ„ten "Hansa" torpederad i dessa farvatten. Endast tvĂ„ man överlevde. Sveabolagets "VĂ€nersborg" torpederades ocksĂ„. Endast en man överlevde. I stĂ€llet för att ha kurs ner mot Öland, skall vi nu söka oss in mot Arköleden som börjar vid KrĂ„kelund och utnyttjades flitigt under krigsĂ„ren. Eventuellt skulle jag tro, att vi skall finna en ankarplats. Styrman har genom talröret varskott skepparen att komma upp till bryggan. Maskin gick för "helt sakta fart", omvĂ€xlande med "stopp". Mistsignaler avgavs. Mycket av denna natts hĂ€ndelser efter sextio Ă„r
har glömts bort. Vad jag minns Àr, att plötsligt började kompassen göra kraftiga utslag. Jag meddelade styrman omedelbart, att det inte gick
att hÄlla kursen. Detta i samband med hÄrd rullning i den grova sjön pÄ grund av tung bottenlast gjorde att kompassrosen gjorde utslag pÄ 40-50 grader. "Stopp" i maskin.

Vi hade tydligen kommit in i ett magnetiskt störningsomrĂ„de, som bland annat finns inom detta omrĂ„de i Östersjön. Vi gĂ„r "helt sakta" fram. Plötsligt far jag över ratten med huvudet före rĂ€tt in i styrhyttsfönstret. Det blev tvĂ€rstopp. Jag hade sydvĂ€st pĂ„ huvudet och framfarten var lĂ„g, vilket gjorde, att jag slapp undan större skador av glassplitter i ansiktet. Vi hade gĂ„tt upp pĂ„ ett undervattensgrund. Frivakten kom upp pĂ„ dĂ€ck. Under kriget visste man ju att mycket kunde hĂ€nda. Var det minexplosion eller torpedering? Det fanns de ombord som varit med om bĂ„de och. NĂ„vĂ€l, san-
ningen var inte, som vÀl var, sÄ dramatisk. Vid lodning visade djupet vid stÀven cirka 3-4 meter och akteröver bortÄt 10 meter. I den grova sjön högg hon hÄrt i grundet. Eftersom jag var pÄ bryggan Àntrade jag fort ner till bÄtdÀck. Lösgjorde brokarna till den utsvÀngda livbÄten om styrbord. Hoppade upp i bÄten, som firades av nÄgon uppe pÄ dÀck. I varje livbÄt fanns en yxa vid förliga och aktra taljan, för att om utlösningen inte fungerade kunna hugga av taljans tÄgvirke. Jag var ensam i bÄten. Sjön var gropig. Jag tog yxan och drog till dÀr manillarepet gick in i blocket. Det fungerade. Stoppade yxan i den rymliga oljerocksfickan och hoppade akteröver och lösgjorde ocksÄ den taljan. Tog förliga fÄnglinan och Àntrade med den uppför lejdaren till dÀck.

LivbÄten förtöjdes med lÄng lina akterut. Yxan lÄg av nÄgon anledning fortfarande kvar i oljerockfickan. Kanske kunde den vara bra att ha till
hands vid senare tillfĂ€lle. Ännu minns jag de hĂ„rda smĂ€llarna nĂ€r hon satte förskeppet mot grundet. Det var fortfarande tryck i Ă„ngpannan och vi avgav SOS-signaler med Ă„ngvisslan. Inte för att vi trodde nĂ„gon skulle höra oss, men Ă„ngan kom i alla fall till anvĂ€ndning. Vatten hade nu börjat komma in i lastrummet och vi lĂ€t luckorna vara av sĂ„ vi kunde hĂ„lla kontroll hur vattnet steg. Eftersom maskin och överbyggnad lĂ„g akterut och stĂ€ven stod högt pĂ„ grundet, ökade risken att hon i vĂ€rsta fall kunde glida av. Vi ordnade med vindskydd framme vid ankarspelet pĂ„ backen. Bar
upp trassel, trasor, olja och kvastskaft att ha som facklor. Att vistas under dÀck i vÄra bostÀder var inte att tÀnka pÄ i den situationen vi befann oss. Det blev en lÄng natt i vÀntan pÄ gryningen. Vi hade i alla fall nÄgot sÄ nÀr lÀ för vind och regn. NÄgon sömn blev det vÀl inte. Och sjövakterna gick som vanligt. LivbÄten hade fÄtt en extra lÄng lina att ligga och "rida i". Eftersom det var krigstid fanns ocksÄ en flotte ombord placerad pÄ poopen akter. Denna var lossgjord frÄn dÀck och klar att flyta upp vid eventuell avglidning frÄn grundet. Efter en utdragen natts lÄnga vÀntan pÄ sitt slut, gjorde Àntligen gryningen sig sÄ smÄningom mÀrkbar.

Sikten hade förbÀttrats nÄgot nÀr dagningen gjorde sig pÄmind. VÄr förhoppning var, dÄ att eventuellt gÄ i livbÄten och ro frÄn fartyget. DÄ, i diset ser vi konturerna av ett mindre fartyg. Det lÄg stilla, riktade sin morselampa mot oss. FrÄgade "what ship" (vilket fartyg). Vi besvarade hans frÄga med vÄr morselampa. NÀr dagningen infunnit sig pÄ riktigt, rodde de över till oss. Det var en militÀrbÄt av nÄgot slag som lÄg ute pÄ patrullering. De hade tidigt pÄ natten hört vÄra signaler som vi avgav med Ängvisslan och var liksom vi nöjda med att ha upptÀckt oss. De hade legat stilla under natten och avvaktat dager. Efter att vi kommit över till vÄr "rÀddare" togs kontakt med HÀvringe lotsstation. HÀrifrÄn sÀndes deras stora lotsbÄt ut och mötte oss. Huruvida vi gick över till denna minns jag inte, men till HÀvringe kom vi sÄ smÄningom. Efter en kylig, vÄt natt kÀndes det skönt med bÄde vÀrme och mat. PÄ HÀvringe fanns under kriget sÄvÀl kustartilleri som flottans militÀrförlÀggning. Skepparen kontaktade rederiet. Det ordnades med inkvartering pÄ hotell i Oxelösund, dit vi anlÀnde med, skulle jag tro lotsbÄten. Hotellet vi kom till hette "Kusten" och var vÀl ett sÄ kallat sjöfartshotell. Det var ju pÄ detta hotell jag skrev brevet jag Äterfann sextio Är senare. Efter en kort tid anlÀnde ett bÀrgningsfartyg vid namn "Neptun" till Oxelösund. Det gÀllde bÀrgningen av vÄrt fartyg "Staffan". Jag fick anstÀllning hÀr ombord. Vi gjorde klart att gÄ ut till olycksplatsen.

Ombord splejsades, (splitsades) grova wirestroppar ett lÀrorikt jobb som i dag sÀllan förekommer. Vi tog ombord grova sparrar och stuvade pÄ dÀck för anvÀndning senare. Ett minne hÀrav har jag. En av dessa sparrar landade vid stuvning pÄ min högra fot. Den blev obrukbar nÄgra timmar framöver. Vi hade mycket att "stÄ i" ombord. Alla behövdes sÄ vi lindade in foten i en massa trasor och jag lÄnade en extra stor stövel ombord. Jobbet fortsatte sÄ gott det nu gick. Dock har jag ett minne av denna dag. Efter en tid kÀndes nÄgot skava i min högra fots strumpa. Trodde det var en sten eller nÄgot. Av med bÄde sko och strumpa. Vad var det? Jo, en gammal stortÄnagel. Nu förstod jag varför den varit sÄ ful en lÄng tid. I dess stÀlle satt en helt ny frÀsch nagel. Det var som hÀmtat ur H. C. Anderssons saga, "den fula Ankungen" det som hade försiggÄtt i min strumpa. SÀkert hade jag haft kÀnning av, att nÄgot var i görningen "dÀrnere", men sÄdana bagateller fanns inte tid att undersöka.

Emellertid, vi gick ut till grundet dÀr hon stod. Kvar av vÄrt fartyg var en liten del av masten sjÀlva kaltoppen. Hon hade glidit ner frÄn det branta undervattenberget. Det fanns inga möjligheter, att kunna utföra en bÀrgning i det lÀge hon befann sig i. Ytterligare, nÄgot dygn och hon var helt försvunnen. I vÄr arbetsgrupp pÄ Sjöfartsmuseet finns en f.d. dykare Per-Erik Blomstrand. Vid en "fikapaus" berÀttar han om minnen frÄn sin
dykartid. Vid ett tillfÀlle berÀttar Blomstrand om hur han lossade en last med tackjÀrn frÄn ett sjunket fartyg utanför kusten vid HÀvringe. Det var under senare delen av 1940-talet. Allting stÀmde för mig om fartyget. NÀr han slutat sin berÀttelse, kunde jag tala om för honom att den lasten var jag med om att lÀgga dit.

Detta Àr alltsÄ berÀttelsen om en yxa som nu ligger tillsammans med "mycket annat", i en monter pÄ vÄrt museum. Ingen dramatisk förlisning. Men yxan har fÄtt en del av sin historik nedtecknad. Och det var liksom meningen.

Arne Renström/Text
Michael Stenqvist/Foto

Senast uppdaterad 2011-09-19 08:55
 

LĂ€nkar

Östra Hamnsidan i Karlshamn

ostra_hamnen.jpg

BĂ€rgad keps

MÀsterlotsen Jarl Lindh lÀmnade över en liten trevlig gÄva till oss pÄ Blekinge Sjöfartsmuseum,en sjömans keps som tappades i havet frÄn en person pÄ en engelsk fregatt under ett flottbesök i Karlskrona under tidigt sjuttiotal.LotsbÄtens personal " bÀrgade" kepsen och fick behÄlla den som bÀrgarlön!! DÀr den togs tillvara av Jarl Lindh som vÄrdat den under alla Är har nu skÀnkt den till vÄrt museum. Tack sÄ mycket Jalle för en trevlig gÄva.

Borre

borre.jpg

eXTReMe Tracker